Många minnen, erfarenheter och vänner senare.
Nu sitter jag här i min egen säng hemma i Sverige, och plötsligt känns allt så väldigt långt borta. Hela Londonåret skulle nästan lika gärna kunna vara en dröm. En jäkligt bra sådan. Ni vet, en sådan som ger en sådär härlig känsla hela dagen och ligger kvar i bakhuvudet utan att riktigt lämna en ifred. Jag hade tänkt skriva ett inlägg för att på något sätt samanfatta den här upplevelsen, men inget jag skriver kan riktigt göra det hela rättvisa. Vi har varit med om så himla många olika saker, gjort så mycket konstigt, roligt och i vissa fall dumt, vi har lärt oss så mycket, och jag tar verkligen med mig alltalltallt.
Jag blir seriöst tårögd när jag ser alla de här bilderna. Men samtidigt försöker jag att inte titta på dem för mycket heller, utan fösöker behålla minnet av stunderna levande. Det kan ju lätt bli så, att man till slut inte kommer ihåg hur det kändes att vara där, utan att man ser allt från bildernas perspektiv. Det ska inte hända.
Men att säga att allt har varit underbart och fantastiskt och lätt alla gånger är såklart inte heller sant. Det har det inte. Att komma och bo i någon annans hem, där en ensamstående mamma skriker dag som natt på sin stackars son och att höra hotelser om att hon ska slå honom genom väggen (hon gjorde det aldrig) är t.ex. inte så värst trevligt, som ni kanske kan förstå. Jag fick inte en särskillt bra relation till min värdfamilj, men vi hittade ett sätt att leva sida vid sida i några månader. Sedan krävs det såklart också en stoor jäkla kraftansträngning att börja om på nytt i ett annat land. Och att sedan lämna det.
Även om 10 månader kan verka fjuttigt så har det liksom påverkat en väldigt mycket, och tagit upp hela ens liv. Nu när jag är tillbaka här känns det nästan konstigt att se MIG på de där bilderna! Jag tänker tillbaka till förra året när jag låg precis här i min säng och fantiserade om hur min tid i London skulle bli, och att jämföra det med hur det faktiskt blev är helt sjukt. Det är så brutalt olika bilder, men verkligheten blev lika brutalt mycket bättre än jag hade kunnat tro.
Det är lite galet vilken energi man fick av att vara där. Jag gjorde mer saker på en vecka än jag hade gjort på mer än en månad i Sverige. Alltid något att se fram emot, alltid nya planer osv. Min spontana reaktion är att jag vill tillbaka. Men inte tillbaka till London bara sådär, men tillbaka till det liv vi har haft, jag vill inte att det ska vara slut, även om det är väldigt avkopplande att komma hem.
Men slut är det. Och det gör inte så mycket, för jag är så jäkla nöjd. Och det allra bästa har jag ju kvar här hemma - mina vapendragare, järngänget, n-sis, Emma och Bella. Det är ju det, tillsammans med minnen, som betyder något egentligen. Jag har kvar alla de jag lämnade för det här året, och bara fyllt på med fler.
Min tid framöver ser jag ljust på. Nu blir det först och främst sommarlov! Det är mycket som måste klaras av och fixas, men det är ingen egentlig stress. Jag ska ta övingsköra, försöka hitta jobb, ta tid till att göra saker som att fota, rita och läsa, gå på festival, träffa John så mycket jag kan, börja träna igen, åka till Turkiet, och så vidare. Till hösten ska jag antagligen plugga någon kurs på högskolan för att hålla igång pluggandet, få se hur det är och kanske komma på vad jag vill göra. Samtidigt ska jag såklart jobba, så det måste antagligen fixas nu i sommar. Men mer planer än så har jag inte. Jag vet inte vad jag ska göra i framtiden. Jag har ingen aning om vad jag gör om ett år. Och det är faktiskt lite spännande!
Tatueringen
Jag har en tatuering på handleden som mina föräldrar inte har sett, och de är jättejätte-emot tatueringar, jag är rädd att de skulle kasta ut mig om de såg att jag hade en. Problemet är förstås att jag ska skaffa fler, som inte går att dölja med armband...
Sorry för irrelevant fråga. Du behöver inte svara om du inte vill. Jag har följt din blogg sedan du flyttade till London btw och det är jätteintressant att läsa!
Hej Mollie! Tack så mycket :)
Inga problem, finns inget roligare än att diskutera tatueringar! :D
Först och främst kan jag ju ge min syn på det hela; jag tycker att (så länge du är 18 såklart) så är det du som ska få bestämma över din kropp till 100%. Det är verkligen ingen annan än du som kommer påverkas av val som dessa, och det är du som ska trivas i din kropp. Så varför inte dekorera lite liksom? Det är min åsikt.
För att svara på din fråga så var nog inte mina föräldrar särskilt förvånade alls när jag kom och sa att jag hade en tatueringstid bokad. Jag menar, jag är ändå tillsammans med en kille med bland annat full sleeve och de är ju medvetna om att tiderna har förändrats och att det bli populärare och populärare med tatueringar i sig osvosv. Så även om de inte personligen är förtjusta i att jag skaffade en så verkar de kunna acceptera det. Som vi pratade om här om dagen så var det inget jag gjorde för deras skull utan jag gjorde det för min skull och ingen annans, och de förstår det.
Men med det sagt så vet jag att verkligen inte alla delar den här synen, tyvärr. Om dina föräldrar är så pass emot det att de skulle få för sig att kasta ut dig för en sådan sak, så förstår jag att du är skraj för att berätta och att göra de andra du vill ha. Inte för att uppmuntra dig till att göra något som får dig att hamna i knipa, det vill jag verkligen inte, men med den synen jag själv har på det hela så tycker jag inte att det ska vara en legit anledning att kasta ut dig och att du bör få bestämma själv, du är ändå myndig… hade jag varit i din situation hade jag säkert gjort fler tatueringar och skitit i deras dumma åsikter och flyttat hemifrån självmant haha, men jag förstår att det verkligen inte är så enkelt som det.
LondonLisa
Alltså... Jag gick precis in på min egen blogg för att typ få en uppfattning om vilken bild den ger av allt det här/mig. Det jag såg var egentligen inget jag gillar... Grejen är att för typ ett år sedan hade jag 1; spytt på någon som la upp bilder och skrev på det sättet jag gör (festbilder och allt är så jävla bra och toppen hela tiden), 2; aldrig varit med i en grej som öl-utmaningen (för det är dumt i huvudet och hela grejen är något väldigt negativt), 3; antagligen klankat ner på en dag som alla hjärtans dag (man ska inte behöva en dag för att visa kärlek osv..), 4; inte varit tjejen som stått och sjungit med i partylåtarna (för jag skulle inte ens ha hört dom förut) och massa sånt. Grejen är att den här resan har typ skapat en extra version av mig. Jag har inte förändrats på riktigt, men jag kan ta mig an en annan roll typ. Det finns en Sverigelisa och en Londonlisa. Här är jag Londonlisa, bara för att det är kul och för att jag vet att det bara är once in a lifetime och att jag sedan kommer hem till mitt vanliga och "riktiga" liv. Nu menar jag inte att jag fejkar något eller inte är mig själv, men bara att jag inte brukar vara såhär alltid haha. Men misstolka mig inte, att göra den här resan har varit bland det bästa jag gjort någonsin, alltså verkligen någonsin. Jag har haft så galet jäkla roligt hela tiden och i princip alltid varit glad och lycklig. Jag vaknar alltid och är taggad på dagen (även om jag är trött haha..) och ser fram emot allt nytt som kan hända. Jag har blivit modigare och mer nyfiken på vad livet har att erbjuda, och jag har skapat vänner och minnen för livet. Men samtidigt så är jag fortfarande tjejen som älskar death metal, att traska runt på en lerig kamping, ligga i en hängmatta på landet, läsa en bra bok, spela sällskapsspel med familjen och sova mig igenom en hel dag. Jag har bara... släppt på reglerna lite. Och jag tycker det är okej att släppa på hur man "borde" bete sig som 19-åring ibland. Jag har verkligen insett att det här antagligen är enda tiden i livet man kan leva såhär - inga egentliga ansvar förutom skolan, ingen press på att spara eller tjäna pengar, ingen som säger hur man ska vara eller vad man ska göra, inga begränsningar. Det enda problemet är egentligen att dygnet bara har 24 timmar, och man måste fördela dom någorlunda vist. Det jag vill säga är väl helt enkelt att lev medan du kan för fan!
Och där faller ännu ett år, sönder till små minnen
JANUARI. Firade in året i Ensta, fyllde 18, spenderade många dagar med att ta promenader i det iskalla vädret, sov för mycket, blev firad av Jossan och Linnea, fotade ganska mycket, började på mitt projekt till en fotoutställning och började träna.
FEBRUARI. Upptäckte det himmelska med chokladbananpannkakor, tränade flitigt, åkte till Berlin med mamma, fick hem min fina kameraväska, lekte i photoshop, hittade och bestämde mig för att söka till SSL, var på infomötet, övningskörde och var med i fotoutställningen.
MARS. I mars gjorde jag två blogginlägg. I båda klagar jag över plugg. Så det är nog ganska safe to say att det var det som tog upp det mesta av min tid. Jag sökte till London också.
APRIL. I april gjorde jag också bara två blogginlägg. Men däremot vet jag att det hände mycket mer än så. Jag tränade, pluggade och jobbade, hade min första och andra och tredje utgång, träffade John, gjorde högskoleprovet och var i åre en vecka. Fotade i skolans studio gjorde jag också.
MAJ. Jag satte mig på en 6 timmar lång bussfärd till Kalmar för att träffa John efter en månad av smsande, och kan inte tacka mig själv enough för att jag gjorde något så galet. Jag, Linnea och Wille såg Bring me the Horizon, jag kirrade sommarjobb, fotade sommarbilder, fotade skoluppgift, och ja - jag var taggad på hela livet.
JUNI. Skolavslutning, Hultsfred, Bråvalla, midsommar med John, jobb och allmänt sommarhäng. Jag var glad.
JULI. Ännu mer sommar, åkte till landet, åkte till Kalmar, sommarjobbet på mäklarringen började på riktigt, träffade Vendela och Julia igen, såg Urban Cone på grönan med Linnea och försökte ta vara på tiden i Sverige som började bli knapp.
AUGUSTI. Sista månaden i Sverige, tältade vid rösjön under stjärnorna med Linnea och Jossan, hade en sista utgång med Linnea, sa hejdå till henne när hon for iväg till USA, åkte ner till Kalmar en sista gång, kom tillbaka och fotade med Jossan och sa hejdå till henne innan det var MIN tur att åka, var på kräftskiva, packade och planerade en massa, och sis men inte minst bar det tillsluuuut av mot London.
SEPTEMBER. Londonresan drog igång! Ny familj, nya vänner, ny skola, ny stad. Såhär i efterhand är det svårt att fatta hur man faktiskt orkade. Men allt var nytt och kul. Utforskade Richmond och London, pubbade, testade på utelivet, var på inspark, pluggade endel, körde en dubbelutgång och därefter in till stan på söndagen (döda). Efter att ha varit utan John i ca 6 veckor tog jag en week-end hem igen.
OKTOBER. Blev mer eller mindre stammis på Café de Paris, träffade andra londonsvenskar, fikade och planerade UF, åkte in och fotade själv i stan, besökte Camden, tog en lugn kväll och åt middag i Hammersmith, pluggade en massssa, såg fotboll en tisdag i svenska kyrkan, var på designmuséet och freudmuséet med skolan, gick på The Photographer's Gallary, dansade på INK, shoppade, och avslutade månaden med lov och hem till Sverige igen.
NOVEMBER. Besökte Hampton Court, hade bland det roligaste dygnet i mitt liv, färgade Bellas hår en torsdag, lite mer utgång, var på skolevent men det slutade på Picca som vanligt, var på Tate Modern med Emma en fredagskväll och åkte till Sverige öven en helg till.
DECEMBER. Fick besök av mamma och pappa, spenderade en hel dag på Westfield med Emma för julshopping, åt på en mysig pubb med Emma, Bella och hennes bror, plugget tog mycket tid, såg lucia och snodde lussekatter, eventkomitén anordnade en dundrande nobelmiddag och tillslut blev det jullov.
Summa summarum: Det här har varit det bästa året i mitt liv.
When you're still waiting for the snow to fall, it doesn't really feel like christmas at all...
Sista veckan på terminen peeps!! Herre gud. På ett sätt känns det som att den här hösten gått i raketfart, men å andra sidan känns det som evigheter sen jag satte mina fötter här. Det här har utan någon som helst tvekan varit den roligaste, mest spännande och händelserikaste hösten i mitt liv. Jag är inte ett dugg höstdeppig, eller ens skoltrött, som jag annars alltid blir. Kanske beror det på att det är lite ljusare här, men jag tvivlar starkt på att det är hela anledningen. Skillnaden mellan att vara här och hemma är så enorm. Här har jag alltid haft något att se fram emot varje vecka, lärt mig att uppskatta och bli riktigt glad över småsaker, försökt leva så spontant som möjligt och insett ännu mer att man bara har det så roligt som man gör det. Och självklart har mina underbara tjejer här spelat en stor roll, vette fan hur den här resan hade blivit utan er n-sis! Sjukt glad att jag har er att uppleva allt med!
Även om jag vill spendera så mycket tid här som möjligt så ser jag jättemycket fram emot ett skönt jullov hemma i Sverige med massa saknade människor, och så kanske jag kan få hitta den ännu spårlösa julfeelingen haha.... Planerna är att komma hem, fixa det åriga julgodiset, slå in klappar, träffa saknade Jossan, möta upp John, fira jul, spendera en vecka hemma med mys, sedan åka ner till Kalmar och fira nyår och min 19-årsdag (hjääälp vad gammalt, vill vara 18 föralltid :'<<<< ). Efter detta bär det tillbaka hit, och då kommer jag inte längre bo i värdfamilj utan på kampus! Ska bli väldigt skönt faktiskt... Slippa det konstanta skrikandet och bråket som är i den här familjen... Men jag är ändå glad över att jag bott i värdfamilj den här terminen, nu har jag verkligen fått se andra sidor av hur det kan vara att bo här!
Lite blandade små ögonblick från de senaste 4 månaderna:
You can't please everyone
Efter första månaden i London
Tänkte bara ventilera lite tankar...
Idag har jag varit här i London i och gått på SSL 30 dagar. Imorgon är det exakt en månad! Bara 9 kvar nu... Tiden har gått så himla fort, men samtidigt känns det som evigheter sedan jag var hemma och sa hejdå till alla. Nu känns rädslan man hade innan man åkte så sjukt löjlig och alla tårfyllda avsked lika så, det är ju inte som att man förlorat någon eller inte kommer ses igen. Ska jag vara ärlig har jag inte haft varken tid eller energi till att sakna familj och vänner på det sättet jag fruktade att jag skulle, det är så mycket annat att lägga tankarna på här! Veckorna är fulla med plugg och går raketfort, och helgerna är så otroligt roliga och spännande. Om man jämför med livet i Sverige händer så otroligt mycket mer här, så länge man är engagerad och tar initiativ. Det är ingen tvekan om att man lätt skulle kunna sitta av det här året utan att uppleva saker, det krävs att man helt enkelt skiter i trötthet och är fokuserad på att ta vara på den lilla fritid man har för att åka omkring och se saker.
Måste nog säga att den här resan hittills varit ungefär exakt som jag hade förväntat mig innan jag åkte. Något som är lite halvtråkigt är dock att man inte pratar så mycket engelska som jag kanske hade trott. Eftersom jag inte träffar min värdmamma mer än några timmar på kvällen när hon jobbar sent och eftersom vi inte äter tillsammans så blir det inte så ofta. Det gör att jag kanske max snackar engelska en-två gånner om dan lite kort, så jag blir aldrig riktigt bekväm med det. Jag drar mig fortfarande lite för att fråga folk på stan saker och vill helst undvika att behöva krångla med saker i kassor osv. Självklart har jag fått in rutinen att snacka engelska otroligt mycket mer än vad jag hade innan, men det är fortfarande inte någon stor skillnad. Något man dock snabbt fått in i skallen är hur man säger please och thank you hela tiden haha. Och säger sorry så fort man bara nästan råkar nudda någon, vilket även hänger med in i klassrummen när det bara är svenskar med vilket alltid är lite småunderligt. Andra saker som är annorlunda är sättet man respekterar äldre här och jag tror verkligen man kommer tycka svenskar är sjukt rude mot varandra när man kommer hem efter ett helt år.
På redag kommer jag åka hem över helgen för att äntligen få träffa min pojkvänn som jag varit borta från i totalt 6 veckor. Då kommer jag även träffa min familj igen och få hämta lite småsaker jag glömt, är lite spänd på att se hur jag kommer känna för att åka tillbaka igen sen. Just nu skulle jag inte ha någon lust alls att besöka Sverige igen om det inte var för att jag saknar pojken min så förbannat, men är lite smårädd att jag kommer börja sakna saker mer efter att jag varit hemma. Om jag skulle vara kvar nu skulle det inte vara några problem alls, men just att bli påmind antar jag kommer göra saker svårare. Något jag redan börjat längta efter är vanlig mat haha. Typ kött, för det är något jag inte får så mycket av här. Och ägg! Jag ska sååå steka ägg när jag kommer hem x)
Jag kom på här om dagen när jag gick hem från skolan att jag är så jäkla glad och nöjd över mitt liv just nu. Jag kan verkligen inte klaga på någon del av det alls! Det enda lilla som tynger mig är såklart saknaden av människor i Sverige, men det vägrar jag att se som något negativt. Jag ser det bara som att jag är otroligt lyckligt lottad som har människor som jag bryr mig om att sakna! Det vore tusen gånger värre att känna att man inte saknade något eller någon alls. Men jag menar, det går fortfarande bra för mig i skolan, jag har kvar mina gamla vänner och jag har mött nya, den jag älskar älskar mig tillbaka, min familj mår bra och jag har antagligen ett av de bästa åren i mitt liv framför mig. Peppar peppar ta i trä.
My serendipity
Min älskling fyller 21, och jag är ca 150 mil bort. Bara 16 dagar tills vi ses nu, jag älskar dig ♥
London City
*inte min bild*
I helgen ska vi äntligen dra in till London city, känns så skumt att vara så nära men ändå inte varit där ännu! Det är shopping och kanske utgång som står på schemat. Vill veeerkligen inte att det ska bli som några lärare sa idag att elever som varit här önskat att de sett mer av staden innan de åkt hem efter ett år. Jag ska försöka åka in så ofta jag bara kan och se och göra saker, man kan ju inte ha en bättre chans liksom.
London calling, to the faraway towns.
Bilder från 2012 och 2010.
Det har börjat dra ihop sig. På riktigt. Om bara 36 dagar sitter jag på ett plan till London och mitt kommande år i Richmond. Jag börjar inse att det faktiskt är på riktigt nu, vilket jag har haft svårt att förstå. Det har gått så himla snabbt! Det hela började med att jag en fredag i början av februari, av ren nyfikenhet, googlade "svensk skola i london" och det första jag hittade var SSL. Jag kommer ihåg att jag var ensam den helgen, och att jag ägnade varje sekund åt att läsa olika bloggar och leta information. När mamma och pappa kom hem hade jag redan bestämt mig för att jag skulle åka, utan tvekan, det fanns inget som just då höll mig kvar i Sverige. Och nu sitter jag här, 5 månader senare, antagen och påväg att åka. Jag har fått reda på min värdfamiljs namn och adress och jag håller på att ta kontakt med dem just nu. Jag kommer bo ca 30 min från skolan, och det är i princip det enda jag vet i nuläget.
I den här bloggen kommer jag skriva om allt som berör mitt Londonår, både för att vänner och bekanta ska kunna följa med i vad jag gör, för att jag själv ska komma ihåg allt, och även för att andra som tänkt söka till SSL ska kunna läsa - precis som jag gjorde innan jag bestämde mig för att söka dit. Just nu vet jag inte hur jag gör med min andra blogg, det får jag se. Antingen får det övergå till en ren fotoblogg eller så tar jag en paus från den det här året. We'll see! Men tänkte att det var dags att starta igång den här nu lite innan så att jag kan skriva om förberedelserna. Ehh så jaa... välkomna i guess! Skriv gärna om ni har några frågor :)
