Nu sitter jag här i min egen säng hemma i Sverige, och plötsligt känns allt så väldigt långt borta. Hela Londonåret skulle nästan lika gärna kunna vara en dröm. En jäkligt bra sådan. Ni vet, en sådan som ger en sådär härlig känsla hela dagen och ligger kvar i bakhuvudet utan att riktigt lämna en ifred. Jag hade tänkt skriva ett inlägg för att på något sätt samanfatta den här upplevelsen, men inget jag skriver kan riktigt göra det hela rättvisa. Vi har varit med om så himla många olika saker, gjort så mycket konstigt, roligt och i vissa fall dumt, vi har lärt oss så mycket, och jag tar verkligen med mig alltalltallt.

 

 

Men slut är det. Och det gör inte så mycket, för jag är så jäkla nöjd. Och det allra bästa har jag ju kvar här hemma - mina vapendragare, järngänget, n-sis, Emma och Bella. Det är ju det, tillsammans med minnen, som betyder något egentligen. Jag har kvar alla de jag lämnade för det här året, och bara fyllt på med fler.

 

Min tid framöver ser jag ljust på. Nu blir det först och främst sommarlov! Det är mycket som måste klaras av och fixas, men det är ingen egentlig stress. Jag ska ta övingsköra, försöka hitta jobb, ta tid till att göra saker som att fota, rita och läsa, gå på festival, träffa John så mycket jag kan, börja träna igen, åka till Turkiet, och så vidare. Till hösten ska jag antagligen plugga någon kurs på högskolan för att hålla igång pluggandet, få se hur det är och kanske komma på vad jag vill göra. Samtidigt ska jag såklart jobba, så det måste antagligen fixas nu i sommar. Men mer planer än så har jag inte. Jag vet inte vad jag ska göra i framtiden. Jag har ingen aning om vad jag gör om ett år. Och det är faktiskt lite spännande!